Vill inte
tisdag, december 14th, 2010Ännu en gång. Ännu ett tvång. Ännu en jobbig undersökning. Jag är trött på att hålla fast. Så trött på att försöka förklara för min älskade lilla Leon att det faktiskt är viktigt att plåga honom. Försöka få honom att förstå att han behöver få den där nålen i armen eller en knapp intryckt i magen och en tops inkörd långt in i örat för att vi ska veta hur han mår och kunna hjälpa honom. Trots att han är livrädd. För kanske, om det ser ut på ett visst sätt så måste de operera igen eller göra flera undersökningar. Och då måste jag antagligen hålla fast honom igen. Logiken i det? hur ska man få en tvåråring att förstå det?
Precis så var det i dag när vi var på kontroll av öronen. Undersökningen går snabbt men känns som en evighet den minuten jag måste hålla i hans ben och armar. Leon tittade på mig samtidigt som han grät och skrek för livet. Såg ut som han tänkte, mamma hur kan du göra så?
Är rädd att han ska få ”men” för livet han har börjat visa sån rädsla direkt vi är på sjukhuset för minsta lilla grej.
Efter undersökningen i dag skakade han säkert en halvtimme efteråt. Så har det varit de sista gångerna vi varit på sjukhusbesök. Öronen fortsätter krångla och det ena röret har gått sönder. Det skulle vandra ut av sig själv men vi ska på regelbundna kontroller.
