Tänkte göra en beskrivning om hur Leon är och vad han kan som 2år. Det första jag vill berätta är att han är verkligen en snäll pojke och jätte go.
Han visar sina känslor när han är arg ledsen ,trött ,irriterad och glad. Han visar tydligt när det är något som han inte vill eller om han blir rädd. Det syns att han gillar vissa saker mer än andra, han har sina favoritsysslor och leksaker som han kan studera i evigheter. Han älskar allt som det går att snurra på, bilar med bra däck är en favorit. Han har även börjat köra lite med bilarna så som man ska. Han visar även att han gillar vissa personer mer än andra och även att han känner igen dom. Leon säger ingenting och gör endast ett tecken som visar att han är irriterad. Men jag och Lasse har lärt oss att läsa av honom ganska bra ändå. Men visst önskar man att de första orden ska komma, vilket jag inte tror kommer hända än på länge och om det ens händer? Tecken är något vi måste träna mera och mera på. Han måste förstå att man även kan bli förstådd med händerna. De första stegen väntar vi också på. Dom tror jag är närmare än talet. Han åker för fullt i sin gåstol, men har en bit kvar innan han hittar balansen. Det är också en av milstolparna som alla föräldrar pratar om, när de börjar gå, när de är torra, första orden. Det är vid de tillfällena det gör som mest ont men glädjen desto större när det väl sker.
Ju äldre Leon blir desto tydligare blir funktionshindret och annorlunda stämpeln så synlig. Men med tiden accepterar man allt mer vad som varit, är och förblir. Även om man sörjer så måste man acceptera. Och att jämföra med andra barn, det är bara att lägga ner ,som Leons sjukgymnast sa. Vi ska bara jämföra Leon med Leon. Det är då vi kommer se vilka framsteg han gör.
Leon är fortfarande en sjärthasare , han har blivit riktigt snabb. Han ställer sig på knä mot allt som passar bra. Han kan äta med händerna, och med någon sked ibland när han är på rätt humör. Han älskar vatten, stå vid diskon och leka är en favorit. Att bada i badkar och bassäng är också kul. Leon gillar när man busar med honom, han har verkligen humor.
Att lägga saker i en burk eller ställa upp på varandra är något han precis lärt sig.
Finns ingen som ser så skeptisk ut som Leon kan ,han studerar människor mycket noga, och det tar en stund innan han bjuder på något leende.
Han är nyfiken av sig men behöver lång tid innan han släpper loss. Har märkt att han tycker det är jobbigt när det blir många folk runt honom, speciellt om det är barn. Förutom på dagis där går det hur bra som helst , det har mer blivit en rutin.
Leon har liknande drag som barn med autism, vill gärna ha samma rutiner för att må som bäst.
Leons motoriska utveckling ligger som på en 8 månaders bebis. Vad han vet och tänker är en hemlighet. Men det syns att han inte förstår lika mycket som de andra barnen i hans ålder.
Man vill så väl , jag vill kunna ge Leon den träning han behöver. Man måste ta det som är viktigaste för stunden och koncentrera sig på det. Andra saker får man lägga helt åt sidan eller ta som det faller sig. När sen det man tränat ger resultat får man ny energi och tar tag i något nytt. Och för varje framsteg växer vi en bit tillsammans med Leon.
Det gör ont och jag blir ledsen när jag tänker på att Leon kommer aldrig bli “normal” jag förstår inte varför just han? Men jag har lovat Leon att jag ska göra allt för att han ska få ett så bra liv de går, jag ska aldrig svika honom.
Eftersom jag har jobbat med handikappade i flera år så vet man att en del sätts på hem och sen hör dom aldrig mer från familjen, hur kan man? Man har tagit hand om dom sens de var bebisar man måste ju bli fäst vid dom.
Nej Leon ska få ett värdefullt liv, och jag hoppas att alla hans släktingar kommer ställa upp för honom även när han är 18. Hoppas han har lyckan att få syskon som ställer upp för honom när mamma och pappa inte finns mer.
Det är klart att det är en stor sorg att få ett handikappat barn, inget man önskar sin värsta fiende ens. Det gör ont i mig när jag ser att Lasse blir ledsen, han säger ofta att han vill kunna åka skridskor och slalom med Leon. Det kommer aldrig gå på ett normalt sätt. Det kommer bli många saker i livet som kommer vara svårare att göra för oss än för en vanlig barnfamilj. Kanske kommer vi behöva ha hjälp från kommunen eller få en stödfamilj till Leon när han blir äldre. För man kommer inte orka varje dag, speciellt inte om man får fler barn som behöver få göra vanliga aktiviteter.
Tror vi skulle må bra av att skaffa ett syskon till Leon som förhoppningsvis blir frisk. Tror även att det bara skulle vara positivt för Leon också.
Han är vår goding och jag är så stolt över honom.
Leon har lärt mig vad som är viktigt i livet och man ska inte ta något förgivet.
Leon på rally i Hagfors
